Möte med socialismen

Som åttaåring fick jag min första och hittills bästa undervisning i socialism.  En barnkolonichef, känd för sin socialistiska övertygelse, praktiserade huvudprincipen i sin ideologi på mig och andra kolonibarn. Pedagogiken var utomordentligt klargörande. Inom en kvart hade flera av oss fått en permanent vaccinering mot det mentala virus som kallas socialism.

Det var i Åsa, sommaren 1952, som jag första gången uppmärksammade socialismen som politisk företeelse. Vi var en mängd ungar från lappländska malmfälten som hade fått åka ner till västkustorten på koloni. Jag minns att jag först inte blev antagen som kolonibarn av de kommunala beslutsfattarna. Men någon dag innan avresan med tåg blev ansökan beviljad. Urvalskriterierna, om det fanns några, var okända för mina föräldrar.

Första dagarna i Åsa var spännande och livliga för oss ungar. Tyvärr var det kallt och blåsig väder. Jag frös eftersom vi var förbjudna att ha tröja och skor på oss. Tröj- och skoförbudet hade kolonichefen proklamerat. Kolonichefen såg vi vid måltiderna. Han höll bra ordning i bespisningslokalen. Vi uppförde oss säkert mera likt officersaspiranter än dagens skolungar i matsalen. En dag, under måltiden, utdelades den första sändningen post från hemorterna. Kolonichefen ropade upp namn och de som fått post fick komma till hans bord och hämta breven.  Efter att några brev utdelats sade kolonichefen med hög röst att det kommit ett paket till en namngiven gosse. Kolonichefen hade öppnat paketet som var fyllt med karameller. Nu förklarade kolonichefen att han infört en regel som gällde när föräldrar sände karameller till sitt barn: det ska råda rättvisa och karamellerna ska fördelas lika mellan alla barnen.  Kolonichefen började sedan dela ut en karamell åt varje barn så långt det räckte. En av de sista små karamellerna fick den pojke som var ägare till hela paketet. Jag kommer fortfarande ihåg den nioåriga pojkens besvikna och förvånade ansiktsuttryck när han kom från kolonichefens bord med sin enda karamell. Under denna introduktion av socialism i praktiken kände jag mitt hjärta bulta häftigt. Både instinktivt och logiskt upplevde jag en stark motvilja mot den socialistiska etiken. Jag upptäckte att socialism är tvång till underkastelse och att socialisterna betraktar stöld som ett rättfärdigt medel för att godtyckligt fördela andras egendom. Vad jag inte visste, var att jag skulle leva under detta stöldsystem under de kommande 69 åren. Jag kunde inte heller ana att stöld skulle bli så accepterat att det i framtiden kom att kallas social rättvisa. Och att folkvalda politiker till och med skulle se stölden som högsta samhällsmoral.

Nils-Erik Hennix