I början av 1800-talet invandrade två ynglingar från Pommern. Deras fader bar namnet Stuth och kallades "lanthushållare och dominialarrendator", modern hette Maria von Hennigs. Båda ynglingarna trädde i svensk tjänst i Wendes artilleriregemente, Kristianstad, där de erhöll officersfullmakt. Den äldre (Ryttmästaren Carl Gustaf von Hennigs ? N-E:s undran.) överflyttades sedemera till Livgardet till häst medan den yngre, Gustaf Fredrik Stuth, stannade kvar vid regementet till sin död.
Gustaf Fredrik var född i Wolfdorfen i Pommern år 1788. Då han inskrevs som " Constapels Cadet " vid Wendes regemente var han endast fjorton år. Några år senare deltog han i fälttåget i Pommern, Hannover och Lauenburg. Som 18-årig sergeant erhöll han silvermedalj för tapperhet i fält vid fransmännens belägring av Stralsunds fästning. Han blev då sårad i högra handen. År 1813 befann han sig åter i Tyskland och deltog i drabbningen i Grossbähren, varvid han ånyå blev sårad. Han tilldelades guldmedaljen för tapperhet i fält. Den unge officeren var även med i Norge 1814 och belönades med "Capitains Namn och Heder".
Året efter officersutnämningen bytte bröderna namn. De adopterades nämligen av sin släkting, chefen för Drottningens livregemente, sedemera preussiske generalmajoren von Hennigs. Den äldre brodern introducerades på det svenska riddarhuset, vilket för Gustaf Fredriks del av någon anledning försummades.
Gustaf Fredrik von Hennigs blev under fredsåren först ordonnansofficer hos konungen och sedan major i armén. Sedan krigsbullret tystnat ägnade han sig åt exercisfältets mödor vid regementet i Kristianstad. Exercisen lär ha bedrivits med sådan energi att man kallade hans artillerister "Hennigs våghalsar".
I krigsbussens levnadskrönika (Wendisten 1948. Biografiska uppgifter av Inez von Hennigs), berättad av R. Nordensköld, saknades inte romantiska inslag. Som ung löjtnant förälskade han sig i Frerika Sofie Lindencrona, dotter till översten Christian Fredrik Lindencrona och hans maka grevinnan Emerentia Sofia Gyllenborg. Flickans föräldrar lär ha avvisat den unge friaren. Men då han återkom efter sina utmärkelser i kriget mot Napoleon – som Carl Johans adjutant hade han under livsfara fört depescher mellan högkvarteren – gav föräldrarna vika. Det blev försoning och giftermål i Napoleonkrigens spår
|